Min första birma träffade jag i mitten på 1980-talet hos min då blivande väninna. Det var Hågadalen's Cobra och den vackraste katt jag sett.

När min dotter ungefär samtidigt flyttade hemifrån med vår halvangora Titti hade jag bestämt mig för att inte ha någon mer katt. Jag ville slippa katthåren.

Min väninna skaffade en till birmahona, Hågadalen's Elin, som hon parade med Sambos Bambcheur. Det föddes den sötaste lilla birmaflicka man kan tänka sig med små öron som tittade ner. Den lilla birmaflickan bestämde sig för att jag var hennes och jag bestämde mig för att jag ville bli ägd av henne. Året var 1988. Katten var Rödberget's Ametist.

Jag som för 28 år sedan inte skulle ha någon mer katt har under åren haft sju honkatter alla med Ametist som anmoder.

För 28 år sedan visste jag ingenting om hur en birma ska se ut på tassarna. Glad i hågen åkte jag på utställning med Pussi som jag kallade henne till vardags. Trots sin löpare på ena framtassen och för högt med vitt på baktassarna blev hon en exellent katt. Beröm fick hon för sitt vackra huvud.

Idag vet jag förhoppningsvis bättre!

Jag ville ta en kull på Pussi och hittade så småningom Cheaptrills Emile. En maffig blå pojke som Solveig Schöllerbrandt ägde. Det uppstod tycke mellan Pussi och Emile direkt. Tre kärleksbarn föddes, däribland Azalea som jag valde att behålla. Azalea höll för utställning och blev en stor katt med mycket massa och ett fantastiskt milt temperament.

Så småningom parade jag Azalea med Fairy Queen's Zwicky som Gisela Grynwedl lät mig låna hem. Azalea nedkom med en fantastisk kull på fyra kattungar som alla höll för utställning. Den enda honan i kullen, Indra, fick fantastiska kvaliteer. Så  jag behöll henne som avelshona,

När jag nu fått en så fin kattungekull tyckte jag att den krävde ett stamnamn. Jag ansökte om Art Nouveau's och fick det beviljat.

Nu var jag birmauppfödare på allvar.